"Efter att jag avslutat min utbildning på Konstfack 1996 flyttade jag tillbaka till Norrbotten och är numera bosatt i Lainio, i östra delen av Kiruna kommun. Mitt konstnärskap ligger nära vardagen i norra Tornedalen. Frågor om språk och kulturell identitet är alltid aktuella i mina arbeten.
I Språket, skammen, skrattet gestaltar jag frågor som handlar om språk, känslorna som härbärgeras i avsaknaden av mitt modersmål och återtagandet av detsamma. Mitt arbete kretsar kring vardag, liv och historia i norra Tornedalen. Här har tolkningarna av platsen och våra kulturer oftast gjorts av någon annan, av olika anledningar.
Mina verk handlar om kulturhistoriska händelser, samtida företeelser eller skeenden i det fördolda. Ofta upplever jag att det glappar och skaver i berättandet eftersom jag inte kan ge föremål, händelser eller upptäckter det språk de egentligen verkar i eller utspelar sig på. Min omgivning är på tornedalsfinska och har nyligen fått anpassa sig till det svenska språket. Varför skämmas? I frågan om språk och i min relation till mitt modersmål Meänkieli, finns många lager att förhålla sig till. Där ligger frågor om makt, om tillhörighet, om förvaltande, överföring och försvinnande. Skammen att inte kunna eller ha lärt sig finns där. Längtan att kunna dra ett skämt, att få folk att skratta med i ett samtal är så stor. Det är en önskan och vilja att känna sig fullt ut inkluderad på sin plats, i sin kultur.
För mig har gestaltande av språk varit bokstäver och ord, meningar i text. I Språket, skammen, skrattet söker jag andra former för gestaltning av de frågor som kringgärdar mitt modersmål, och återtagandet av detta. Det är inte bara att lära nytt, det handlar också om att lära sej hur och varför jag, som så många andra i min generation, känner på samma sätt inför förlusten av modersmålet."
/Lena Ylipää, konstnär